Dödsdomen

 
12.e juni 2015; Det är med tårar i ögonen som jag skriver detta. Men som rubriken lyder så ska min bror dö. Det ska vi ju alla någon gång men alla ska inte dö på detta hemska sätt som min bror ska. Han lider av cancer och beskedet om att den är obotlig och att han inte kommer klara sig från denna hemska sjukdom, fick vi för någon månad sen. Nu har den värsta chocken lagt sig, men tankarna finns hos honom hela tiden. Att få sin egen dödsdom är något av det värsta som kan hända. 
 
Mamma ringde mig en dag då vi satt och åt middag hela familjen. Jag visste att min bror hade varit på undersökning och pratat med en läkare ca två dagar innan så jag förstod att mamma skulle ringa och tala om hur det hade gått. Han har gjort behandlingar under ca ett års tid så att han har cancer har vi vetat länge, men vi har hela tiden haft stort hopp om att det ska gå bra det här...  Och när hon sa orden "Han kommer tyvärr inte klara detta" brast det helt för mig. Hela världen bara rasade och jag brast ut i storgråt. Jag lyckades få fram mellan snyftningarna "Hur långt har han kvar?" men svaret på den frågan vet vi inte. Det första jag tänkte, han kommer dö om någon vecka, han kommer dö imorgon, men det har gått en månad nu ungefär och han finns fortfarande hos oss. Men vi har ingen aning om han kommer klara sig sommarn ut, till sin nästa födelsedag, till jul? Dagen D kan komma när som helst och den dagen kommer jag aldrig att vara redo för. Heller aldrig kunna acceptera att det kommer att hända. Det jag har fått göra nu är att försöka hantera sorgen som alltid kommer att finnas där. Det som känns mest jobbigt är att jag inte kan träffa honom pga smittrisken. Hans kropp och immunförsvar är så nedbrutet att jag kan sätta honom i fara bara genom att träffa honom. Om han får en infektion, som inte är så farligt för mig del, kan det och andra sidan betyda döden för honom, hade jag aldrig förlåtit mig själv. 
 
De första dagarna efter beskedet kändes som en enorm tomhet och om inte annat en enorm sorg. Jag grät konstant, kunde inte sova, tänkte bara på den tomma framtid som väntar och allt vi gjort tillsammans. Jag tänkte på vår barndom, ungdomsår och den korta vuxna tid vi fick tillsammans. Men mer får vi inte. Jag såg fram emot att få bli gammal tillsammans med honom. Men vem har jag när inte min mamma eller pappa finns här längre? Det är klart att jag har min familj, min kära O och min dotter. Men de som jag växt upp med, mitt blodsband. Min bror, min förebild och honom som jag är så stolt över att just han är min bror kommer inte finnas längre inom en kort men oviss framtid. Det har aldrig varit så påtagligt som nu att vi faktiskt dör och bara försvinner. Att framtiden och livet bara kan ändras på några sekunder. Det mest fruktansvärda och hemska är det såklart för honom. Att vid 32 års ålder få de beskedet... Det är helt ofattbart.... Och att det ska hända just honom. Min bror!!? Ibland undrar man om det verkligen finns någon Gud. Vad har han gjort för att förtjäna att dö så ung och i den hemska sjukdomen?
 
___________________________________________________________________________________________
 
Nu ungefär ett halvår efter att detta skrevs så har min bror somnat in alldeles för ung, bara 32 år gammal. Och sorgen har bara blivit större efter hans bortgång. För kampen emot cancer och att ingen ska behöva uppleva det vi och han har så har jag startat denna insamlingen till Ung Cancer. För honom och alla andra som drabbats, vilket är allt för många!
 
Klicka här för att komma till insamlingen
 
Alla kan vi hjälpa!
1 Frida:

skriven

Jag beklagar verkligen.
Bra ide om insamlingen

Svar: Tack så mycket! 💕
Therese Hedeblom

Kommentera här: