Förlossningsberättelse
Natten till den 3.e november så började det. Hade gått 10 dagar över tiden och var riktigt less på att vara gravid! Jag visste inte då att det hade startat men jag fick några värkar den natten och även en lös flytning med lite blod i. Var lite osäker på vad det kunde vara så började googla och misstänkte qtt det kunde vara slemproppen. Jag sov ganska bra den natten, visst tung och värkande höfter men kände mig ändå utvilad när jag vaknade. Dagen började som vanligt med frukost, välling till Leia och lämna på förskola och det lossnade även mer av slemproppen. Var ändå lite osäker på vad det var så ringde förlossningen, då jag även hade haft några små värkar under dagen och de trodde att det förmodligen hade startat. Kvinnan i luren bad mig att eventuellt göra ett handukstest om det skulle rinna till mer, vilket det inte gjorde utan jag blev istället bekräftad att de var delar av slemproppen som lossnade då det var ganska tydligt med tanke på hur det såg ut. Värkarna jag fick gjorde inte ont utan mer som en mensvärk som kom och sen släppte. Jag gick och hämtade Leia på förskolan klockan 14.00 Vi åt lite, pratade och lekte och jag kände inte så mycket mer.
Senare på eftermiddagen placerade jag mig i soffan och Leia lekte runt i vadagsrummet. jag hade satt på doktor mc stuffins på netflix för att Leia skulle lugna sig lite då jag kände att jag började få fler värkar. Kl 17.00 började jag klocka värkarna då jag kände att de började komma mer regelbundet. Inget som gjorde så ont men de kom som sagt fler och oftare. Jag visste att Ola skulle sluta jobbet klockan 19.00, jag tyckte inte värkarna var så jobbiga och det som kom upp i huvuder var bara "äh! det här kan ta lång tid, jag väntar lite till för att se om inte värkarna avtar igen" För det var precis vad som hände när jag skulle föda Leia. Då låg jag med förvärkar i nästan ett dygn innan det hände nåt. Så jag ville inte ta något för givet, så jag väntade och klockade varje värk. jajamen! De kom tätare. 4 min mellan varje värk. Kl: 18.30 började värkarna kännas mer intensiva så jag fick sätta mg i skräddarställning på golvet och gunga lite fram och tillbaka och även tänka lite på att andas lugnt. Leia blev dock lite mer otålig och ville busa och leka mer med mig då hon märkte att jag koncentrerade mig på annat. Jag försökte bara hålla mig lugn Men jag ville ändå inte ringa till O då jag tänkte "Det är bara en halvtimma kvar till han slutar, han får ta den sista patienten så ringer jag sen". Kunde inte riktigt hålla mig, då jag började känna mig lite mer stressad pga mer smärta och en lite mer grinig dotter. Ville inte störa mitt i Olas jobb så jag ringde svärmor och talade om läget. Hon sa att hon följer med O hem till oss efter han slutat och tar med Leia hem till dom, som vi bestämt i förväg att göra när det var dags. Svärföräldrarna bor precis bredvid O.s jobb och det är ca 5 min från oss så de var snabbt hemma efter kl 19.00. Jag höll mig lugn och tog värkarna en i taget. O däremot kände sig lite mer nervös och stressad så han tog aldrig av sig jackan och skorna i hallen, utan ville åka in direkt. Farmor tog hand om Leia, klädde på henne ytterkläder och vi packade en liten väska till henne med ombyte. Hon såg ju väldigt mycket fram emot att få sova över hos farmor som vi hade pratat om ett tag :) så Leia var glad när hon fick följa med farmor hem på kvällen. Vi sa hejdå till Leia och farmor, Ola tog bb väskan och vi började gå ner till bilen. I hissen ner till garaget hann jag att tänka "Nu är det verkligen dags, vi ska snart få vår lilla bebis och jag ska snart föda vårt barn" I bilen in kändes värkarna allt mer så jag fick ta i handtaget ovanför vindrutan för att dra mig uppåt när värkarna kom.
Kl: 20.00 var vi inne på förlossningen. När vi mötte barnmorskan i korridoren kom det ett par, tre värkar som jag inte kunde prata igenom så fick ta några pauser när jag skulle svara på hennes frågor. Hon frågade om det var första barnet? Och jag sa nej.... paus.... andra barnet och jag har gått 10 dagar över idag. "Ok, då är det väl dags för bebisen att komma ut nu då" sa hon "Jag ska se vilket rum ni ska ha, ni kan vänta här inne så länge". Efter en kort stund kom en barnmorska och visade oss rummet vi skulle ha och ledde oss in. Hon gav mig även en sån där snygg, men bekväm, skjorta. Jag fick sen lägga mig ner i sängen och när jag la mig ner på rygg, med höjt ryggstöd så kände jag att värkarna började bli ännu mer kraftiga. Barnmorskan frågade mig om jag ville använda gåstolen och den var ju till stor hjälp första gången så det tackade jag ja till. Ola var med mig hela tiden och småpratade, vilket kändes väldigt tryggt. Barnmorskan gick ut men kom ganska snabbt in till oss igen och frågade om jag ville ha lustgasen, så den tackade jag ja till också. Och ja, halleluja för den!! Det enda som jag kunde tänka på var bara "Detta är bara början, det kommer göra så sjukt mycket ondare än det här!" Barnmorskan var jättetrevlig och snäll och pratade med oss hela tiden och även stöttade när jag fick mina värkar. Jag la mig sen i sängen på rygg igen och helt plötsligt tog värkarna fart ordentligt och blev mer intensiva. Innan barnmorskan skulle gå och det skulle bli ett personalbyte kom en låååång riktigt kraftig värk, som liksom aldrig ville ta slut! Hörde Ola mitt i värken "men, den tar ju inte slut". Jag låg då och stampade med ena foten under värken och stönade, blev liksom arg, och ville bara skrika "vad i helvete är detta!!!?" Den gick ju över tillslut men fan! Det var det jävligaste! Sen gjorde värkarna så ont! och med ruschen av lustgasen och tankarna som snurrade i huvudet fortfarande "den här smärtan är bara början, det kommer bli värre" då brast det lite för mig och jag grät en kort stund. Mitt i all den smärtan slog det mig också, jag vet ju inte hur öppen jag är? De har ju inte undersökt mig ännu! Så jag bad bm kolla hur öppen jag var och jag sa till henne då "om jag inte har öppnat mig nåt nu blir jag galen!" För jag hade ju så ont och tänkte att den monstervärken jag fick måste ju gjort nåt. "Ja, öppen 5 cm" "Bara fem!!? åååååh!"
En ny barnmorska kom in eftersom det var skiftbyte till nattpersonalen. Den andra barnmorskan hade sagt tidigare att "Detta kommer inte ta så lång tid, det är jag säker på :)" Jag tyckte dock att allt tog enormt lång tid och att bebisen aldrig skulle komma ut. Den nya barnmorskan kom in, en mörkhårig kvinna med göteborsk dialekt. Hon var pratglad och ganska käck, fast på ett bra sätt :) Och ja, hon undersökte mig även lite senare efter min önskan då jag låg på sidan i sängen och kände att det började trycka på. " Hmm ja, 8, 9 cm är du nog öppen" Det jag kände att hon gjorde då var att hon bände upp den sista cm med sina fingrar och ja! Det gjorde ont! När värkarna kom började jag känna den välbekanta "bajnödig känslan" och ville liksom börja trycka på. Ola sa till mig efter det att "Therese, lägg dig på rygg nu, vi ska få ut bebisen, det är dags" Svaret jag gav var bara stönade "neej! det här kommer aldrig ta slut!!" Bm skulle då sätta en nål på bebisens huvud för att ha koll på pulsen. När jag skulle vända mig över på rygg kände jag att bebisen liksom flytta sig inne i magen. bm letade med ett ultraljud på magen för att hitta bebisens puls men... hon kunde inte hitta den!. Mitt i all smärta försvann bara alla tankar på smärtan och oron kom.. "är allt bra med bebisen??" "Vad händer?" Ola svarade snabbt igen att de hittat pulsen, allt är ok! Puh! Enorm lättnad!! Och jag återgick snabbt till att koncentera mig på värkarna igen. Här är det dock lite luddigt men jag tror att det var här jag funderade på om jag skulle ta ryggmärgsbedövning, men nej, ingen spruta! Detta klarar jag utan bedövning. Bm frågade om lustgasen hjälpte mot smärtan men nej, det gjorde den ju inte."Du kan skruva upp den lite till om du vill" Det gjorde mig bara mer snurrig, men hjälpte mig enormt att ta värkarna. Krystvärkarna började strax... Jag hade lustgasen hela tiden och började andas så fort jag kände att en värk började komma. Jag hade två handtag att hålla mig i och dra till mig när jag skulle krysta. Jag var lite rädd att trycka på när en krystvärk kom och det märkte såklart bm så när hon såg att en värk var på väg tryckte hon in sina fingrar in i nederkant av livmodertappen, vilket gjorde otroligt ont men fick mig då att krysta hårdare. Hon var hela tiden uppmuntrande och berömde mig och även puschade och guidade mig. Hon var ganska hårdhänt men ja, effektivt blev det. Vid ett tillfälle försökte jag slå bort hennes hand för det gjorde ju så sjukt ont när hon tryckte in fingrarna så som hon gjorde. Men hon sa bara "Det är bra Therese, tryck bort min hand! Jag vet att det gör skitont! bara tryck!" Efter några krystvörkar frågade jag om hon kunde se huvudet, men nej.. Inget huvud ännu. Någon krystvärk till "Ja nu skymtar jag något med lite hår på! Kom igen nu, tryck hårdare nästa gång, och Therese, ta inte lustgasen utan prova utan den vid nästa värk och TRYCK på!" Jag tvekade först men gjorde som hon sa, det gjorde ju så ont! Någon krystvärk till och på den sista värken, bokstavligt talat, flög hon ut! Barnmorskan blev lite förvånad och sa "Oj oj!" skrattade till och fångade upp henne med snabba reflexer. Så fort hon var ute hördes ett barnskrik och jag utbrast "Äntligen!!". 23.12 var hon ute och jag tyckte de timmarna var det längsta, en evighet. Medan barnmorskan sa att det gick väldigt fort allting. Och det gjorde det ju och även ganska smidigt.
Hon visade upp underverket för mig och såklart, en liten flicka! Jag fick hennes lilla varma kropp på mig, innan fick Ola klippa navelsträngen, och jag kände bara en sådan enorm lättnad. Äntligen är hon här! Vår lilla dotter, så liten underbar och helt perfekt <3 Jag undrade ju även om det skulle kännas likadant när hon kom ut som det gjorde när vi fick Leia. Inget känns större eller betyder mer i den stunden man får sin egna lilla bebis på sitt bröst, som precis legat inne i ens kropp. Ett nytt litet liv som man skulle offra allt för. För der lilla sköra livet som man krystat ut skulle man, utan att tveka en sekund, ge sitt liv för. Så stor och mäktig känsla hade jag när Leia kom och även denna gång. Nu var den inte lika intensiv men många tårar har jag fällt när jag legat och suttit med Nova i min famn och bara tittat på henne och känt sån enorm kärlek <3 Den här gången tog det fajtiskt lite längre tid innan det sjönk in... Att Vi har fått en liten till. Ett litet mirakel <3 Och ja, som sagt har jag njutit mer än någonsin den senaste månaden.
