theresehedeblom

Bild tagen från bilen när vi var på väg ner till Jönköping för den sista tömningen av brorsans hem. Vi lastade det sista, pratade med hans granne och var även på hans jobb. Brorsan hade samlat på sig en del elektronikpryar som han hade som hobby men även var hans jobb som ingenjör. Hans jobb fick hans prylar och det var en del som de kunde använda, resten kommer säljas och vinsten kommer skänkas till cancerfonden. Roligt att lite av hans grejer kommer till användning, det tror jag verkligen Daniel hade tyckt om. Blev också visad vart han hade sitt skrivbord. Nu satt det två nya killar där och gjorde hans jobb... Pratade även med hans hyresvärd om lite allt möjligt, om Daniel.. En tjej från hemtjänsten var där och hämtade de sista grejerna han hade i slutet och hon var även en av dom som fick lära känna honom den sista tiden och ja, han var verkligen en speciell, unik omtänksam och smart person.

 

När det väl var färdigt och vi var på väg därifrån kändes det så märkligt på något sätt och tankarna bara snurrade. Jag kommer aldrig mer åka dit, hem till honom, bli bjuden på mat, spela spel, kolla film, prata och umgås... aldrig mer... Och det känns så tomt och så sorgligt. Det blev ett ytterligare avslut och nu känns sorgen större och annorlunda på något sätt. 

Det är ju inte så att jag inte kan skratta, prata om vardagliga saker, för det gör jag och min dotter hjälper mig väldigt mycket med det. Men sorgen finns där som ett stort täcke och ibland sköljer det bara över, vilket det gör just nu ganska ofta, varje dag från och till. Nu går tankarna också hur man ska klara av detta? Men jag antar att man gör det, även fast det inte känns så just nu.